Jag kan villigt erkänna att jag vid ett flertal tillfällen tänkt tankar som "Men guud, håll koll på er unge" eller "Gud va ouppfostrad hen är. Dom får väl säga till när hen skriker så." Detta såklart innan jag själv fick barn.
För det blir inte alltid som man trott när man väl själv står där. Barnet vill inte sova när du vill, man pratar visst bara om barn etc etc.
Så till poängen.
Igår var vi en sväng till IKEA. Käkade köttbullar och tittade på leksaker i godan ro när det BAM (!) inte var roligt alls att sitta i vagnen längre. Fröken jag-har-lärt-mig-springa ville ju upp och se sig omkring. Jaja, hon kan väl få gå lite själv då tänker vi. Allt för att slippa gnäll. Mmm.. och där har vi det. En jätteglad tjej som springer iväg åt fel håll (såklart) medan hon tjuter (högt) förnöjt. Vi efter. Neej Tia vi ska åt andra hållet. Det vill hon såklart inte. Ingen ska bestämma åt vilket håll hon ska gå minsann. Protest och gapskrik. Ålar sig ur famnen. Jaja, lite till kan hon väl gå då. Sticker iväg åt rätt håll men oj då nu är hon vääldigt i vägen för de där ANDRA som också är på varuhuset. Bära, gapskrik/ålning, springa, sitta i vagnen, gnäääääll.
Alltså. Jobbigt. Förstår plötsligt alla de där "dåliga föräldrarna med jobbiga ungarna". Man orkar inte med gnäll och konstant underhållning hela tiden. Klart ungen får springa fritt lite.. ehumm..